försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser

 
Tiden går så där fruktansvärt långsamt som det bara går. Så där långsamt som det bara kan gå när man väntar på något eller när man har det så där ensamt och långtråkigt. När dagarna blir primitiva. Har druckit för mycket kaffe. Har insett att även fast mitt liv just nu är lite kantstött och så har jag det ändå bra liksom.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0