OM ATT ÖVERROMANTISERA OCH OM DET TYSTA VITA

jag saknar ändå snön lite. den där tysta snön när det är vindstilla och den bara faller. det där vita, vackra landskapet, den där sjuka rimfrosten, första snön, fånga snöflingor på tungan, bli ett barn igen och bygga snögubbar och snölyktor och ha snöbollskrig och åka pulka, åka skidor och ta med mackor och varm choklad eller te, att göra snöänglar, eller som i vintras, när snön föll i knytnävestora flingor.
problemet är att jag överromantiserar det, som med allt annat. när snön väl kommer så vet jag att jag kommer ha tröttnat i mitten av januari.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0