det går en vind över vindens ängar


Septemberkyla klockan sex på måndagsmorgonen. Dimma över hela staden. Kyrktornens toppar döljs av den vita hinnan och marken är kall. Ur sprickorna i den gråa asfalten har gröna växter med utslagna blommor tagit sig upp. De sträcker på sina stjälkar för att synas. Höras.

Våra ryggar nuddade inte varandra. Det har de nog aldrig gjort. 
Ingen rygg har nog någonsin nuddat min. Jag har alltid tänk att det inte hinner börja förrän det tar slut. Jag tillåter inte mig själv att spricka upp ur asfalten.

Så jag cyklar in i dimman.Går längs perrongen och tittar upp mot de dolda kyrktopparna. De finns där, bakom kalla fuktiga dimmoln. Någonstans bakom allt finns det en yta. Kanske är det min yta. Min hala, sköra yta. I dimman försvinner bilden av min ryggtavla som sträcker på sig för att synas höras älskas. Septemberkyla klockan sex på måndagsmorgongen och jag inser att jag på något vis liknar de där gröna växterna och de dolda tornen. 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0